Det finns hopp

Jag tror det finns såna som jag därute, men jävligt få – då man stöter på en sån så känner jag verkligen att det är samma ”art”. Som inte tycker att jag måste ha haft en svår eller hemsk uppväxt bara för att jag drack ur vattenpölar när jag var törstig (orka springa hem o dricka mitt under mamma-pappa-barn leken med Jimmy, han sprang ju för fan snabbast i hela kvarteret). Då var det enklast att sörpla i sig en skvätt där vattnet legat stilla längst, annars riskerade man att få det lite grumligt. Att nederbörd var försurad eller full av typ radon redan när det föll var inget jag kände till. Huvudsaken det SÅG rent ut. Jag undrar varför jag gjorde vissa saker när jag var liten. Händelserna började alltid såhär: ” Undra vad som händer om”…. Så jag sket på Malins röda bord i hennes rum när jag var 4, bajjade jämt i alla trappuppgångarna på Meteorgatan, kissade i Veronicas papperskorg där gamla läxppper låg o inte förrän efter två veckor märkte hennes mamma Ann-Charlotte som använde vit kajalpenna detta efter otaliga timmar av undran varför det luktade amoniak i hennes rum. Jag köpte en dansmus o gömde under sängen i en kartong, låg och juckade på en stam i skogen bakom det röda dagiset då jag hittat pisseblöta porrisar och verkligen suttit o pusslat ihop dem i timmar.

Minns ni ALLT ifrån er barndom? Jag minns när jag lärde mig att gå för fan! Hur långt tillbaka kan man minnas egentligen? Jag minns alla mina kompisars telefonnummer och adresser från lågstadiet, alla nior som gick på högstadiet när jag började ettan. Har inte glömt något.

Sen går man förbi någon man gick i högstadiet tillsammans med och så känner de inte igen en. Då undrar man ju om det är mig eller henne det är fel på. Är hon bara en sån där medelmåtta som helt enkelt inte har ett terrabyte minne, eller är det kanske jag som behöver hjälp i form av terapi eller elchocker kanske? Jag vet inte, men ibland känner jag mig som en utomjording. Som om jag är nåt jävla virus. Jag skiter i alla som sitter hemma och tänker: ” amen Guuuud, vad är det för speciellt med dig då”? Nånting är det, och jag skall fanimej komma på´t.

Någon som känner nån svart madam som kanske kan hjälpa mig?? På någe vis..
Annonser

Posted on 31 augusti, 2008, in Uncategorized. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Hahaha gumman du skriver för roligt…nu sitter jag här och flabbar…hahahahahaha

  2. Ibland skrämmer det mig hur lika vi är syster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: