Bästa vän


När du kom gåendes emot mig med huvudet sänkt och blicken full av besvikelse och sorgsenhet förstod jag att du anade vad som skulle ske. Du visste att vi inte var där för att hämta hem dig igen-du skulle aldrig mer få gossa sängen med jennie. Du hade försökt, kämpat och lidit i 2 dagar. Undra om du undrade varför vi lämnade dig där eller om du förstod att det var nödvändigt. Varför tuggade du upp det där nitskärpet? Du gjorde ju aldrig så de få gånger vi lämnade dig ensam hemma. Ibland hoppas jag att du begick självmord, att du inte orkade leva mer. Hade varit lättare än om du fortfarande kände att du hade fler fina år att ge oss. Du var 9 år och började få svårt att gå upp och ner i våra trappor hemma, det var jobbigt att gå promenader för dina höfter orsakade dig smärta som vi fick behandla mer mediciner varje dag. Men att lämna dig ensam när du var sjuk, det krossade mig. Om jag ändå var där hos dig när du låg i en trång jävla bur i mörker ensam och hade ont. Du som aldrig sovit någon annanstans än under samma täcke som oss. Undra hur detvå nätterna var för dig utan oss. Trodde du att vi hade övergivit dig? Inne på rummet såg du oss alla i ögonen. Du visste att vi var där för att ta avsked. Du gav oss varsin personlig blick, som ett litet individuellt avtackningstal fast ett tyst sådant. Sen lade du dig ner på golvet och väntade på att det skulle ta slut. Du visste att vi inte skulle hämta hem dig.

*paus*gråter*paus*gråter*paus*gråter*
Det gick så fort. Att man bara kan eliminera livet så enkelt är för mig en gåta, det är så unikt att skapa, men släcks så fort. Vi bestämde när veterinären skulle komma in, vi bestämde när vi kände att vi hade fått säga adjö. Hur i helvete är man någonsin redo för något så horribelt? Men 13.00 16 maj somnade du ifrån oss Daisy. Att bara låta dig ligga kvar på golvet och åka hem utan att veta hur värdigt eller icke värdigt de behandlar ett dött husdjur var tortyr. Att ta på dig eller lukta dig i nacken utan att du kände något är det värsta jag upplevt. Du låg där, men var borta. Våra känslor möttes inte mera. Det var bara mina som studsade tillbaka. Min värsta tanke är att du som älskade täcke fått ligga i ett kylfack utan nånting på dig ensam i flera veckor innan de gjorde äckelaska av dig. Dina bruna ögon och dina gossiga öron fick brinna upp. Min Daisysvans och fossingarna som var killiga också.. Hade jag haft en trädgård och mera balle i mig hade jag tagit med mig dig därifrån och begravit dig hel och fin under en stor solrosplanta. Om jag så hade fått gräva i hundra dagar. Man fick istället hämta dig i en fattig liten kartong några veckor senare. Hon sträckte över den över disken och sa: ” Varsågod.”

Min Daisy. Du var värd alla 35 000 kronorna det kostade att försöka laga magen. Vi gjorde allt vi kunde. Lova mig att du väntar i himlen på oss och att du inte är elak mot de andra hundtjejerna.

Annonser

Posted on 1 oktober, 2008, in Daisy. Bookmark the permalink. 4 kommentarer.

  1. Ja, hon fattas mig…

  2. det är tufft att förlora sina älskade! djur som människor! i minnet finns dom alltid kvar! och det kan ingen ta i från en!. lycka till!

  3. Jag sitter mållös! Med tårar i ögonen och det är inte enbart graviditetshormonerna som spökar! Vet inte vad jag gör om vi måste ta ett sådant beslut någon dag. Dem är ens barn, dem älskar en villkorslöst! Hunden är människans bästa vän. Otroligt fin vovve! Vad var hon för ras?? MvH Mad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: