Svinalängorna

Min mamma heter Lena och var runt tio år 1973. Hon bodde med sin mamma, pappa och lillebror i ett av många miljonbyggen. Hon brukade skriva lappar och lyssna på Sweet. Mamma simmade i ett simlag med en ful baddräkt, men hon var duktig. Hon var van att ingen kom och tittade på henne. Aldrig någonsin satt det ett bekant ansikte på läktaren.

Mamma hade det kärleksfullt, alltid mat på bordet och försök till fina gemytliga julaftnar. Hon brukade be sin mor att sätta sig ner istället för att ifrågasätta pappan när han hade supit. ” Mamma, kom och sätt dig” Betyder egentligen: ” Snälla, slipp stryk nu”. Hon visste även hur klimatet var hemma beroende på om persiennerna var uppe eller nere när hon kom hem från skolan. Var persiennerna nere, tog man sats i hallen och sprang igenom hallen och låste in både sig själv och brorsan i rummet.

Min mamma har sett sin egen mor bli slagen i spillror för att sedan få ansvara över röran själv.

I går bröt min mamma ihop tillsammans med mig på ett övergångsställe utanför Hotel Gothia. Det var en självbiografi hon hade sett. Det var för mycket som stämde. Tidsenlig henne själv, simmandet, omhändertagandet av sin lillebror och en mor som av förälskelse tillät fadern fysiskt bossa därhemma. Hur kan ett filmmanus stämma så detaljerat? Jag skrev en novell om min mammas uppväxt när jag gick i fyran. Jag fick min första utmärkelse för den texten. Jag minns inte av vilken organisation eller vad jag vann. Jag minns att jag fick läsa en textbit inför 300 elever på scenen i Bergsjöskolan. Är manuset ett plagiat? Lite kusligt.

I går tyckte jag så synd om min mamma och gör i dag också. Hon går omkring och är glad liksom. Efter allt hon gått igenom. Jag kunde inte ens vara där och rädda henne… Hur blev det människa av henne egentligen? Jag kan nog aldrig mer se på henne utan att vilja vrida tillbaka tiden och gen henne en rättvis barndom.

Tack mamma att du aldrig låtit oss vara någon annanstans än i din trygga famn. Aldrig har du berusat dig eller lämnat oss. Alltid satt du under ribbstolarna på varenda handbolssträning, jämt höll du det rent och fint hemma. Du slet med packning, tre barn och satte dig på bussen upp till vårt sommarställe varenda helg när pappa skulle jobba. Du glömde aldrig en enda matsäck. Du samlade parfymer och njöt av enkelheten i att vara hemma med dina barn och din man. Vi var jämt tillsammans.

I dag förstår jag varför du jämt skällde på mormor i telefonen när hon ringde. Jag hatade dig för det. Att du skällde på min mormor.

Du skall ha allt i världen för att du försonades med mormor. För att du gav oss en. Jag vet att du var arg på henne för att hon aldrig tog ert parti.

Jag saknar mormor och jag önskar jag kunde ge henne tillbaka till dig. Du hade behövt få ha en mamma att luta dig emot.

Det har jag. Mot alla odds.

Svinalängorna. En film om min mamma.

Annonser

Posted on 2 februari, 2011, in Uncategorized. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Jag blir berörd som fan av din text. Jag vill krama din mamma fast jag inte känner henne. Eller, jag vill krama alla som haft det som din mamma, fast jag inte känner dem.
    Skriv mer sånt här!

  2. Jag blir berörd, känner igen min egen mamma i din berättelse och mig själv sorligt nog….
    När jag läste din text blir jag frustrerad och känslomässig. Du återberättar historien jättefint!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: