När man inte vill ha en klassiker

Det är ett väsen jag måste ha om jag skall ha en kille…

Han är rolig, har biceps och solbränna. Rätt skor och klädkvitton. Fin bil och rätt look.
Han är en klassiker. Inget unikum. Han är klyschan. Vaniljglassen, köttbullar och makaronerna, ketchupen och 22 graders sommaren. Han bjuder på middag och uppvaktar med vin.

Han är den jag aldrig vill ha. Han syns eller FINNS inte.

Men det gör han som inte förstår hur jag kunde välja honom. Det ter sig overkligt och skrämmer iväg. Han drar sig undan.
Flyr i från det han inte vet skulle kunna stay real. Med bibehållen passion och rörelse. Aldrig slentrian.
Han skall inte förstå vad jag ser i honom. Andra skall få undra arslet över hur det kan komma sig att jag håller så hårt fast vid honom.
En ekvation som alltid förblir olöst, kommer alltid vara intressant att försöka knäcka.
När man löser matematik snabbt och enkel faller utmaningen och intresset iväg.

Han skall väcka en kemisk reaktion i mig. Han gör aldrig det uppenbara. Bara det oväntade. Brinner för saker som för dig är helt ointressanta.
Fascinerat över hans engagemang börjar du se det vackra. Hans nacke har en speciell lutning och faller samman med skuldrorna.
När han sänker huvudet för att diska ett smutsigt glas känner du frustration över din åtrå. Du hänger dina känslor totalt åt honom. Han förstår inte och tycker du är svag och naiv. I ett underläge.
Egentligen är det han som befinner sig där under.

Jag vill slicka på honom när han är svettig, jag vill känna att han KAN såra mig. Jag vill känna att han kan få mig att gråta floder.
Jag vill undra och oroa mig över honom. Om han har ont i sin skadade rygg. Jag vill aldrig ta honom för given. Jag vill inte veta hur han tänker göra.
Jag vill älska hans hår och hans revbensområde. Han skall bära mig ibland. Vara större. Prata med ögonen genom att sänka hakan mot nyckelbenen och bibehålla ögonkontakten.
Vi skall kunna hitta varann i en folkmassa utan att använda telefoner.

Han skall ha ett osökt skratt som bara skrattar när det inte går att hålla emot. Sympati är inte grejen. Det skall vara reaktioner som verkligen känns som ger utslag.

Klassiker som går hem hos andra går aldrig hem hos mig. Jag önskar de få utvalda visste om hur komplexa varelser de är. Hur unika de är. De kanske är idioter, men att få den där väsenstämpeln av mig är stort.

Väsen, ett filosofiskt begrepp, det eviga och varande. Ett väsen är något som en varelse inte kan upphöra att vara utan att mista sig själv.

Jag får definiera med ett gott exempel.

Jonas Wesslander i Basic element. Han har auran och är som en rökelse.

Androgyn och allt.

Annonser

Posted on 6 mars, 2011, in Uncategorized. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: