Månadsarkiv: juni 2011

Sladdbarn to be

Jag och min kille snackar barn. Det är ett helvete det där. Det finns massor med hinder. Här kommer hindrena:

*Det kommer bli fult. Vi mixade i hop generna på en site. Ungen blev så ful att klockorna stannade. Mahognyfärgat hår och munnen såg ut som ett dåligt fågelbo. Som att ungen skulle kunna uttala massor med svåra ord på främmande språk från öst. Ingen vältalig människa alltså. Men mahognyhåret var värst. Alla som känner mig vet hur mycket jag hatar mahogny. Det är färg som tjejer i Lerum har i håret när de vill elda upp stämningen lite. Ofta har såna tjejer kapris i maten för att de har sett det på restaurang. De luktar dagistoalett och banan i fittan.

*Jag kommer vara över trettio. DET ÄR HELT OVANLIGT FÖR ATT VARA MIG. Man får inte barn när man är över trettio även om det är 2000-talet. Om man inte är är en karriärskvinna som har våningar på Östermalm och egna klädkollektioner. Annars har man sina barn klara innan trettio. På 80-talet kom man fan med i Guiness rekordbork om man födde så pass sent. Det luktar ju Down Syndrom långa vägar. Palla fostervattensprov. Känns B att snubbla på målsnöret när jag fyller i Juli. Om bara två månader är det kört att få barn innan 30. Vem fan har bestämt det? Finns han Gud nu helt plötsligt eller?

*De kommer i så fall vara tjugo när jag är femtio. Jag kommer alltså vara i mina 50 när det är lagligt att ligga med barnets vänner. Då har slemhinnorna svikit och övergångsåldern infunnit sig.

*Victor kommer älska barnet mer än mig (om det blir snyggare än webbversionen). Det gillas inte. Jag vill helst att han skall gilla barnet, inget mer. Skall jag vara kvar hemma när de skall fiska far och son? Det kommer kännas som mobbing och blöda i hjärtat. Det bästa vore om han bara älskade mig varje dag och ingen ann.

Man borde få bidrag om man fick barn över trettio. Sladdbidrag. DÅ KAN det vara värt det. Bidrag gillas. Då kan man vara hemma och lugna sig om dagarna.

Här är Valdemars Udde. Jag skulle inte matat det här barnet för allt smör i Småland. Skrik din jävel om du är så nedrans hungrig.

Annonser

Bomull – vem plockar den nuförtiden?

Jag tog undan bomullen och lade den i medicinskåpet nu, den var skitful rekvisita i badrummet. Min kille har köpt bomull. Jag vet inte till vad riktigt. Näsblod? Vad har man bomull nuförtiden till? Känns så jävla 80. Man tvättade skrapsår med sånt, helt oskönt. Det fastnar ju överallt och man ryser när man tar på det.

På paketet står det att det är hundra procent naturligt oblekt bomull. Jag undrar görmycket vem som plockat den? Nu när inte vissa gör det längre. Jag tänker därför ge mig in i bomullsindutrin via Wikipedia. Tänk att nu vet jag inte ett skit om det, men om en stund kan jag saker som man kan ta upp på nåt mingel om det skulle krisa med samtalsämnen någongång. Jag tror man får veta mer om man söker på Cotton före Bomull. Cotton som sökord lär ju generera mer hemlisar och legender. Bomull som sökord genererar nog mest instruktioner om vilket Aceton som passar sig bäst till olika nageltyper.

Vem plockar? Hur ser produktionen ut från planta, om det nu är plantor och vem tjänar pengarna? Har de stora verandor med skitsnygga hammockar? Är det intriger mellan olika bomullsfamiljer?

Det döljer sig så mycket mer bakom det här vita guldet med Eldoradologga på påsen.

Nu skall jag knäcka den nöten. Å idag är jobb/fast anställning ändå en lyx som är få förunnat.

Mitt barn

Det här är mitt barn. Enligt henne är jag liksom den som skall skydda henne från faror och sånt. Jag är lika viktig för henne som min mamma var för mig. Det är roligt. Hon vet inte att jag inte alls vuxen. Hon vet heller inte att jag är osäker ibland och rädd för saker. Till exempel för faktumet att man inte lever för jämnan.

Det fanns en tid när jag undrade hur jag skulle orka fylla mitt liv med saker utan att tröttna på det? Pallade inte med tanken på att leva kanske 60 år till. Det skrämde mig.

I dag känner jag tidspress. Jag hör stora sekundljud nästan i öronen som påminner mig om att livet är kort och värt att fylla med godis. Jag har bara goda karameller runt omkring mig just nu.

Jag är glad för min Frida. För att hon inte är ett genomsnitt. Inget kejsarsnitt heller. För att hon frågar hur mycket en lever väger och vet två Mc-gäng. För att hon säger: ” Släpp mig din jävla brottsling” när jag skäller på henne, eller när hon ber mig lukta på hennes fingrar och hon ser oskyldig ut, men jag vet att de varit i röven och pillat. Igår skrev jag en status om henne på Facebook:

”Jag känner lika mycket kärlek som Richard Gere gjorde när han smygtittade på Julia Roberts i Pretty Woman när hon sov ; och han kom underfund med att han var väldigt kär i henne trots att hon var hora när jag tittar på Frida nu när hon sover”.

Jag älskar Frida. Nog mest av alla jag känner. Det är jävligt synd att tiden går så fort och man bara får ha henne så lite när man tänker på hur länge jorden funnits. 1000 år hade ändå varit mer schysst än 60 futtiga. Om man har tur.

Man skall aldrig ta ens sitt barn för givet. De kan fan ramla ut från höjder och drunka om man inte har koll.

Hemkänsla

Jag har varit ute och cyklat i rätt många år mentalt. Det betyder även att jag var en logistiker. Jag har älskat att sova hos folk hela tiden. Små så kallade ”utflykter”, för att det är ”ju så mysigt”.

Jag hajjar ju att det bara handlat om flykter från ett olyckligt inre. Ett inre som aldrig kunde vara en god hustru eller ens en god Jennie.

I dag är jag och Frida hemma och det känns okej. Vi skall ingenstans – även det känns okej. Jävligt okej. Jag har en ro i magen, ingen rastlöshet eller något driv att fly. Jag njuter av att stå och titta på mitt risvatten i väntan på att det skall börja bubbla om det.

Man känner sig hemma då va? Känner man sig hemma när man tidigt en kväll bara kan bestämma att släcka om sig och somna? Jag tror det. Det är hemma när man vill baka kakor.

 

Jag bakar kakor.

Dyr krydda

Tänk om man sa att man hade minst fem hekto saffran i sin väska när den blev stulen till försäkringsbolaget. Undra om man hade” åkt dit” då?

 

Pernilla Johnsson

Hon verkar tillsynes smart, men hon gick miste om mellanstadiet. OÄ, var inte hennes starka gren.  I dag har hon fått lära sig vem Boris Becker var (hon trodde det var Kenny Bräck). Även vem Jeltsin var. Hon känner inte till nån känd Boris. Inte någon okänd Boris. Jag känner en Boris. Han är läkare som blivit skjuten i benet för att han inte skrev en remiss.

Nu väntas det service. Vi skall möla i oss en biff på våra soldatlakan. De är i härdat stål känns det som. De härdar och rustar inför world war third här.

Sen skall vi ut och hitta sviter från kriget. Vi skall försöka hitta nässpray också. I en drogeria. Här är det nästan samma som svinstia.

I öfrigt är det finemang. Vi älskar att vara fattigast i världen, men ändå rikast.

Hårt jobb ger starka barn

Se här:

 

Rostock – en stad nära dig

Nu är jag här. Berlinmuren kunde inte ens hindra mig för den har tydligen rasat nu. Här lurar en schäfer i varje hörn säger Pernilla. Hit vill tjejer från New york komma. Om de kan livnära sig på sex och droger. Yorkshireterriers skulle inte gå hem här. De hör hemma i Alicante.

I Alicante och Spanien är man skitbra på att fickparkera görnära varandra. Manuell låda är by the way inte riktigt Pernillas grej. Stopp i varje backe och gränd. Men tur var det att VW hade uppfunnit en bil som startar direkt efter kärringstopp per automatik.

Swei, swei, swei betyder tydligen nåt här. Man kan ringa dit och vinna. Jag vet inte, men det viskas på på varje kanal. Pernilla har anabola med sig. Med ett skitstort X på i rött. Det verkar kraftfullt. Burning nåt, hette det. Nutrilette och X-medicin är tydligen the shit om man vill gå ner fem kilo på en vecka. Man får lite lång klitta på kuppen, men det kan vara bra om man har en kort jävel sen innan.

Det fanns inga mensskydd på båten. Alltså en jävla skitbåt. Inte som Stena Line där man har skeppsförhör om man gör nåt som inte passar kaptenen. Man får inte ens skoja på Stena Line. Då är det krokodilsim som gäller. Man får först skeppsförhöras och sedan nästan gå på plankan. Rena Rederietfasoner och rent av allt för dramatiskt för ett bolag som bara åker över Kattegatt hela tiden. Att bli förhörd av en intendent känns jävligt 90.

Nu skall jag läsa Katekesen för Pernilla och sörja mina säckpipor till bröst. De är som röksvampar nu. Har ni nån gång trampat på en sådan så vet ni vad jag menar.

Alles klar!