Han åkte idag.

Och nu är jag rädd att inte tycka det är kul att jobba mer, jag har ingen att komma hem till, jag hade arbetsmoral när han fanns här – det har jag aldrig haft innan. Vi kom överens om” att trivas på jobbet” handlar om att trivas på sin fritid. Han lämnar ett snabbt bredband efter sig, ett träningskort på Hagabadet och tysta kvällar på alla sätt. Jag har ingen som ligger naken utan täcke i fosterställning bredvid mig. Kaffet kommer inte bryggas å mina vägnar på morgonen. Jag vill inte  ha grädde i det, för det var vår grej. Nu; mellanmjölk…

Det här är en sång, lyrics… Hela Oss. Jag avskyr att det finns ett förflutet då vi var livegna utan varann. Jag vill spy i min egen mun när jag tänker på att jag lånat ut min kropp till någon annan och att han gjorde detsamma. Vi var otrogna mot varann innan vi träffades. Så känns det. Ödet hade bestämt att det var vi sen dagarna vi föddes. Jag erkänner aldrig hur tufft det är för mig varenda gång en sådan tanke dyker upp.

Han säger att det är modigt att visa sig svag. Jag erkänner aldrig att jag är svagast av oss två, fast han vet redan det. Jag har ljugit i fyra månader om något som nästan ätit upp mig. Det enda tvivlet jag haft är nu talat högt om. En sanning jag känt till men inte fått. Alla andra mindre viktigare sanningar har jag fått. Onödiga sanningar är enkla sanningar. Jag har aldrig varit någon som uppskattar enkelhet.

Vår picnickfilt ligger kvar på balkongen, full av smulor från vår egna kräftskiva när vi hade hela TVÅ nätter kvar tillsammans. Överallt finns det spår ifrån vår lycka och samtidigt knytnävsslag som säger att han inte är kvar.. Det blev sannerligen en underbar vår och sommar. Nu var det dags att släppa honom. Mot hösten och hans kall i livet, som kanske blir vårt gemensamma en dag.Vad det blir av oss kan bara ödet bestämma.

Jag måste dammsuga min egen skit nu, diska min egen disk. Jag kan skita i att äta frukost utan att någon oroar sig. För ett år sen skulle jag känna mig fri. Nu känner jag mig tillfångatagen av verkligheten. Men jag lever. Att känna att man lever är förmodligen det Gud tänkte vore meningen med allt.

Nu skall jag sluta ligga i fosterställning på balkongen och gråta bröstet i bitar. Charlotte, min dotters gudmor som jag mobbat och föraktat tänkte på oss i dag och tar sig hit med melon, gravidillamående och stöd. Jag hade aldrig gjort det för henne. Också det gör mig ledsen och samvetskvalad.

Idag erkänner jag att jag inte är det minsta tuff.

Annonser

Posted on 1 augusti, 2011, in Uncategorized. Bookmark the permalink. 1 kommentar.

  1. Oj så fint skrivet. Med en tjej som du förstår jag att han måste vara mycket lycklig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: