Monthly Archives: mars 2012

Freudianska personlighetsdrag?

Jag hänger med unga människor. Lammkött.

Varför gillar jag det? Är det för att jag kan ta ledarrollen? I dag skall jag vara med en tonåring. Återigen få känna den här Baloo/Mowgli känslan. Karlsson/Lillebror. Pippi/Tommy och Annika.

Jag älskar att lära folk dumheter och annan kuriosa utan att bli ifrågasatt. Vad lider man av då? Jag vill vara en galen mentor. Lära folk att sluta ta allt så jävla vuxet. I dag skall jag till exempel tvinga min lammköttskompis att lyssna på GES. Glennmark, Eriksson, Strömstedt.

Citat en gång av min kille: ” Du och dina unga kompisar”

Är jag osäker innerst inne?

 

En liten parentes

En dag såg jag Morris på Ica nära bananerna. Han hade blivit vuxen. Pappavuxen.

Konstigt när folk man såg sist i åttan går omkring och känner ansvar att köpa blöjor och bröd.

Jag gillade inte Morris som vuxen. Det fick mig känna att livet går för fort.

Morris gav förfan mig ångest. Utan att veta om det ett endaste dugg.

Helt fullvuxen

Jävlar vad vuxen jag är nu.

Jag har fulltankat bilen och försäkrat mig hos Trygg Hansa. Jag ringer ärenden och sånt.

Jag ville aldrig bli vuxen.

Fan, vad Peter Pan måste ha betalningsanmärkningar och trassel med inkasso och sånt.

Skicka kläder till Afrika

Jag är så ledsen att UFF uppsamlingskärlen inte längre skickar allt oavkortat till Afrika. Det förstör hela njutningen och sinnesbilden i mitt huvud.

Innan kunde man visualisera fram en solig stäpp där glada zambianer dansade kring en Aqua Limonetröja. Eller sexåriga Mbwemba som gick till skolan i rött spetsnattlinne, men en Chicago Bulls kepa på sig.

Nu minsann är det Söderkisar som köper ens kläder på Emmaus för flera hundra.

Min högsta önskan i livet är att bara för en vecka så hamnar allt man slänger i en sån container i Afrika.

Då hade jag fanimej skickat skridskor och raffset bara för att njuta av synen på vad det hade använts till.

Smitta sin partner

Jag har smittat Victor med förkylning. Tänk att vi är såna främlingar för varann att vi fortfarande inte är immuna mot varandras virus. Det är passionerat.

Jag visste inte ens att han hade en mormor i livet. Det kom fram när vi likt främlingar stod och rökte utanför en port och ”kalllpratade” med varann.

Vi lär känna varann fortfarande. Det är trevligt tycker jag. En gång trodde Victor att jag inte kunde engelska. Han trodde jag på riktigt sa: ” One, two, FREE and four”

En sån ska man nog skaffa barn med. En man är nykär i under första levnadsåret. Då vågar man inte skälla för att han tog fel våtservetter eller kanske råkade göra fel sås till maten..

Man håller nästan klaffen om man kommer på honom med ljug också. Fast då är man feg tycker Victor. När man inte vågar konfrontera.

Lerums Vattenpalats öppettider

Det är det enda som fungerar på det stället. Man kan fläska på med priserna som man vill men man undrar ju vart intäkterna går? Myror där man köper maten, kladdiga golv, otrevlig personal som bara tar betalt med sina opedagogiska trynen.

Släpper in folk gratis som är gipsade ena stunden, men dyker det upp en invandrarnamma med gips då ska hon fanimej betala.

Kallt bränt kaffe, slibbiga kanelbullar med smält pärlsocker på, ingen stark senap när det mest sålda är korv med bröd signalerar ju bara att man SKITER i kundbehov.

Tänk att man i Sverige kan håva in människors pengar bara för att man inte har någon att konkurrera med. Man blir ju mörkrädd över hur NOLL man ser till kunder OCH NÖJDA sådana.

Jag hatar att jag ibland är tvungen att åka dit för Fridas skull.

Lerums vattenpalats är det äckligaste, girigaste och mest nonchalanta ställe jag vet.

Åk inte dit.

Chalmerist utan social kompetens

Min bror som gillar idealtjejer och fotboll rör sig i Chalmersområdet. Han skrev på Facebook att han skulle plugga. Jag blev bedrövad.

Det skrämde mig mer än om han skulle börja med skjutheroin i nån tunnelbana.

Tänk om han förlorar all social förmåga? Tänk om han börjar vika pappersfontaneller på fritiden eller mäta ytspänning på tjejen när de bråkat? Leva efter ekvationer och hypotenusor?
Han kanske kommer vilja börja doktorera i armeringsjärnskonstruktion.

Man är förlorad om man läser på Chalmers. Man läser ju endast där för att göra morfar eller mormor glad. Eller om man typ tävlar med sina kusiner i vem som gör svårast grej.

Men man är introvert och grådassig i ansiktet.

Få ett andra barn

Ibland kommer det över mig att det bara är veckor kvar av mitt liv med bara Frida. Jag sörjer det på något sätt även om jag vet hur berikande det kommer vara med lillebror.

Men jag njuter, oh, vad jag njuter av att ligga sked med henne och bara vara hennes.

I åtta veckor till. Fyra om man räknar bort hälften av tiden då hon är hos sin pappa.

Frida, mammas förstfödda enda flicka. Du är det finaste i alltet.

Säga emot och ifrågasätta

Jag ska föda om 9 veckor. Hittils har jag varit stabil i hormonflödet.

Nu har jag börjat säga emot och ifrågasätta min kille. Jag gillar inte alls det. Jag är som Sverker, Janne Josefsson och Stina Dabrowski. All in one.

Jag är livrädd att jag blivit trygg i förhållandet och inte känner att jag behöver ”sköta mig” längre. Att jag ska bli en sånt jävla surfittsfruntimmer.

Han är i alla fall fortfarande ett äventyr som ger mig pirr i baguetten. Jag drömde en natt att han lämnade mig. Jag var helt förstörd.

Jag älskar känslan att jag skulle bli helt förstörd om han lämnade mig.

Jag längtar efter honom.

Husvagn som kontor

Jag har mina förnimmelser. Jag vet att allt händer av en anledning och att det finns vissa människor i ens liv som kommer finnas där, sedan i slutet när historien skall skrivas. Jag kanske låter som en Scientolog som vill värva folk in i någon magmagrotta, men då får det låta så.

Det finns en trygghet i hela mig som inte stressar mig att göra något konkret i livet. Jag har hamnat i situationer där jag tror att tiden är kommen för det som skall bli min historia. Men haft fel hittils.

Ett tag var jag så naiv och roligt nog trodde att ödet förde ihop med mig Zlatan två gånger bara för att mitt öde var att sitta med Jimmy Choo skor på en läktare tillsammans med Posh Spice. Det kan man skratta åt i all oändlighet. Jennie, Jennie… Jag får skylla på att jag inte ens hade blommat ännu.

Sedan kom hemmafruödet, som i tristessen ändå gjorde mig otroligt kreativ. Jag trodde att jag var ämnad att slippa arbeta och bara kunna gå på NK och tömma jeanslagret och samla på Juicy Coturedressar. Jag födde dock min dotter under den perioden och utvecklade mina visioner i trygghet och vid sidan av en man som lät mig ha absolut frihet och utveckla mina idéer. Passionen fanns där inte. Men jag kan aldrig säga att jag inte fick stöd eller medel för att förverkliga ett antal drömmar som att kunna utbilda mig till fotograf och få mina första krönikor publicerade i de hemlösas tidning.

Sen fann jag komedin. Jag började med stand-up. Fick uppträda med Björn gustavsson och Per andersson. Fick liksom buga efter en föreställning. Helt sjukt.

Nu är jag här i 2012. En ny man. Min kärlek, bästa vän och berikare. Vi väntar en unge. Han spelar teater, jag hänger med och stöter på folk man bara ser på tv. Claire Wikholm, Rafael Edholm och Jennie Wiberg tillsammans vid ett bord i Uppsala. Jag tycker inte det är märkvärdigt, men jag tycker det ändå för att ”mitt folk” skulle tycka det. Min mamma, mina vänner och helst mormor. Mormor hade skrytit och varit tuff för det.

Jag är bara en helt vanlig tjej UTAN en mamma som jobbat som redaktör, UTAN en pappa som regisserat film. Jag har bara en kusin i Finland som har svart bälte i karate. Min mormors pappa var chef på Pressbyrån i Göteborg tror jag. Släktforskar man vidare så hamnar vi i Mobergsläkten i Mosultamåla. Jag har många gånger undrat om han den där Vilhelm ändå kan vara en svåger till mig. 

Jag har inga höga odds med mig. Mitt hjärta och sinne har sagt mig hela livet att jag skall skriva skoj, allvar och att mina tankar kan komma att kosta pengar. Jag tvivlar inte en sekund, men jag vill med största ödmjukhet inneha en distans till mina egna ambitioner.

I går började jag leta efter en husvagn av äldre modell. Jag har öppnat upp en vänskap med en tjej som jag känner kommer bli min kamrat. Jag ser oss i den där husvagnen. Ibland jättefrustrerade över om vi kanske inte ändå skall bränna ner skiten och bli undersköterskor. Men jag ser oss också med ödmjukt nytvättat hår och lite stylade på röda mattor runt om i landet. Inga storspelare som produktionsbolagsägare. Men som två små leenden eller skratt i Sveriges kulturhistoria. Ingen av oss kom från någonannanstans än en förort i Bergsjön och en liten jägarby i Åsele där ruttet kaninkött var årets första vårtecken.

Vore det ändå inte något att sträva efter så säg?