Husvagn som kontor

Jag har mina förnimmelser. Jag vet att allt händer av en anledning och att det finns vissa människor i ens liv som kommer finnas där, sedan i slutet när historien skall skrivas. Jag kanske låter som en Scientolog som vill värva folk in i någon magmagrotta, men då får det låta så.

Det finns en trygghet i hela mig som inte stressar mig att göra något konkret i livet. Jag har hamnat i situationer där jag tror att tiden är kommen för det som skall bli min historia. Men haft fel hittils.

Ett tag var jag så naiv och roligt nog trodde att ödet förde ihop med mig Zlatan två gånger bara för att mitt öde var att sitta med Jimmy Choo skor på en läktare tillsammans med Posh Spice. Det kan man skratta åt i all oändlighet. Jennie, Jennie… Jag får skylla på att jag inte ens hade blommat ännu.

Sedan kom hemmafruödet, som i tristessen ändå gjorde mig otroligt kreativ. Jag trodde att jag var ämnad att slippa arbeta och bara kunna gå på NK och tömma jeanslagret och samla på Juicy Coturedressar. Jag födde dock min dotter under den perioden och utvecklade mina visioner i trygghet och vid sidan av en man som lät mig ha absolut frihet och utveckla mina idéer. Passionen fanns där inte. Men jag kan aldrig säga att jag inte fick stöd eller medel för att förverkliga ett antal drömmar som att kunna utbilda mig till fotograf och få mina första krönikor publicerade i de hemlösas tidning.

Sen fann jag komedin. Jag började med stand-up. Fick uppträda med Björn gustavsson och Per andersson. Fick liksom buga efter en föreställning. Helt sjukt.

Nu är jag här i 2012. En ny man. Min kärlek, bästa vän och berikare. Vi väntar en unge. Han spelar teater, jag hänger med och stöter på folk man bara ser på tv. Claire Wikholm, Rafael Edholm och Jennie Wiberg tillsammans vid ett bord i Uppsala. Jag tycker inte det är märkvärdigt, men jag tycker det ändå för att ”mitt folk” skulle tycka det. Min mamma, mina vänner och helst mormor. Mormor hade skrytit och varit tuff för det.

Jag är bara en helt vanlig tjej UTAN en mamma som jobbat som redaktör, UTAN en pappa som regisserat film. Jag har bara en kusin i Finland som har svart bälte i karate. Min mormors pappa var chef på Pressbyrån i Göteborg tror jag. Släktforskar man vidare så hamnar vi i Mobergsläkten i Mosultamåla. Jag har många gånger undrat om han den där Vilhelm ändå kan vara en svåger till mig. 

Jag har inga höga odds med mig. Mitt hjärta och sinne har sagt mig hela livet att jag skall skriva skoj, allvar och att mina tankar kan komma att kosta pengar. Jag tvivlar inte en sekund, men jag vill med största ödmjukhet inneha en distans till mina egna ambitioner.

I går började jag leta efter en husvagn av äldre modell. Jag har öppnat upp en vänskap med en tjej som jag känner kommer bli min kamrat. Jag ser oss i den där husvagnen. Ibland jättefrustrerade över om vi kanske inte ändå skall bränna ner skiten och bli undersköterskor. Men jag ser oss också med ödmjukt nytvättat hår och lite stylade på röda mattor runt om i landet. Inga storspelare som produktionsbolagsägare. Men som två små leenden eller skratt i Sveriges kulturhistoria. Ingen av oss kom från någonannanstans än en förort i Bergsjön och en liten jägarby i Åsele där ruttet kaninkött var årets första vårtecken.

Vore det ändå inte något att sträva efter så säg?

Publicerat på 14 mars, 2012, i Uncategorized. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: