Allan Svensson Romateatern

Jag har ju träffat Allan några gånger. Ganska många gånger, och nu vet jag inte om vi är bekanta eller om jag fortfarande anses som en okänd själ i hans liv. Han påminner mycket om min far om Pappa vore människa. Pappa är lite yngre, finskare och mer sluten än Allan. Jag är lite rädd att jag bloggar bakom ryggen på Allan nu. Jag får erkänna sen när jag ser honom.

Allan har spelat Jan Stenbeck i ”Fursten” på Uppsala Stadsteater. Han är liksom skådis. Fast ingen sån där som gillar att vara pretto. Han lever mycket för EM, Olympiska spelen och bilar som man kan gasa lite med – tror jag. Jag har en stark teori att han kokat ihop det här med att jobba på Gotland väldigt, väldigt noga. Det är både EM och OS. Spela teater på kvällarna och ha tid för tv dagtid. Hans enda problem är att Sverige inte har så många guldhopp.

Att Lisa Nordén, vår triathlet har en bristning i vaden och tvingas avstå, skiter han fullständigt i. Han vill gärna ha en sån där handbollstrupp som kan ta guld. Eller en J-O Waldner.

Jag har i alla fall lite tips till Allan. Vi hejjar på dem jag känner. Och de han känner. Jag känner ju brottaren Johan Eurén, så honom följer vi. Handbollen också såklart. Bara för att en av mina bästa vänner i hela livet spelar; Tina Flognman.

Jag skulle vilja rigga upp en tv med analog antenn i vår trädgård, ta plats i varsinn baden baden-stol och bjuda honom både på bira och springlök från grillen. (Sen får man hoppas att han inte råkar klämma sin tumme i stolen när han skall luta den bakåt lite, för då åker hela rigget åt helvete)

Men där skulle vi sitta och umgås. Jag skulle väl mest fylla på mitt sjuka freudianska Oidipuskomplex. Kanske Allan också alltid önskat sig en dotter som mig, varit tacksam för mitt umgånge?. Min pappa tycker mest jag är överflödig, han känner liksom inte till att jag gillar blues, jakt och oljespill. Och om jag skulle visa att jag gillade det så skulle han tro att jag försöker bli älskad bara. En gång trodde Pappa att min avsikt var att få presenter från Texas så fort som möjligt när jag erbjöd mig att hämta honom på Landvetter efter tre veckors arbete där borta. Jag kände bara att jag längtade efter honom. Hade inte en tanke på paket.

Jag tror i alla fall att jag och Allan hade haft det mycket trivsamt tillsammans. Blivit riktigt goda vänner.

Hur bjuder man in till såna möten? Jag tror INTE man skall locka med att man har Sean Pauls gamla skiva. Allan uppskattar nog inte alls Sean Paul känns det som. Han hajjar inte det där med att vara vit och välja rastaflätor, då kan man slänga sig i väggen.

”Shanna Pal” = inget för Allan.

Annonser

Posted on 21 maj, 2012, in Uncategorized. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: