Försvunna Anna i Göteborg

Anna påträffades i natt tillsammans med en man i tjugoårsåldern.

De gick ute nära platsen hon försvann på. En kvinna lade märke till en skum man ihop med en märkligt klädd liten pojke.

Bör hon frågade mannen vad de gjorde ute svarade han att de hade lämnat mackor till skallgångspatrullen som letade efter Anna.

Kvinnan som blev misstänksam drog ner pojkens luva och där fann hon Anna som såg mycket rädd och förvirrad ut.

Jag är så glad att Anna är återfunnen.

Men jag undrar allt kring detta märkliga försvinnande. Vad skulle han med Anna till?

Allt känns jävligt ”Bröderna Grimm” Som att det ändå finns en slutkläm på historien. Var det kanske en av Grimmbrorsorna som låg bakom?

Han kanske bara varit sur för att inte ha fått in några mer sagor i Sagoslottet på länge.

Nu kanske Liseberg måste bygga om.

Till våren kommer vi kanske få se en fabel om Anna. Hoppas de går igenom Annas fickor nu. I Grimms värld slutar det alltid med guldäggsinnehav eller andra rikedomar. Hon kanske kan trolla nu? Har en gyllene käpp i fickan?

För mig räcker det gott och väl att hon kom hem välbehållen.

Missing people är så bra att man fan börjar tro att de rekar försvinnanden för att få såhär bra publicitet.

20121109-080357.jpg

Annonser

Posted on 9 november, 2012, in Uncategorized. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Hej,

    Vad tänkte du när du skrev det här inlägget? Hur ser du på det i dag?

    https://jenniestinksrok.wordpress.com/2011/12/11/monika-rejczak/

    • Vad jag tänkte? Jag tänkte ingenting, jag skrev det som kom upp i mitt huvud. Det är det jag oftast gör på den här bloggen. Vågar skriva det jag tänkte i en kort kort sekund. Att våga skriva det man tänker behöver inte alltid betyda att man är dum i huvudet. Jag TÄNKER sedan det jag skrivit och även då känns det oftast bra. Överväger alltid om jag kan stå för min text idag, i morgon och för alltid. SEN publicerar jag och sen är det där resten av livet.

      Jag tycker du borde fråga Steven King samma sak. Eller Frida Kahlo. Hur hon tänkte när hon målade självmord och andra hemskheter. Vi är nog lika rubbade i huvudet nämligen. Stephen, Frida och jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: