Monthly Archives: januari 2014

Fittidealen behöver revideras.

Jag testade att kolla läget därnere idag. Inte med pappas rakspegel som på 1900-talet, nej. Utan med Instagramkameran! Då lyssnade jag på Ace Of Base. Idag lyssnade jag på Thomas Dileva när jag speglade mig. Jag trodde jag speglat färdigt i mina dagar.

Livrädd att trycka fel för många gånger , såg jag mig omkring i min könszoon. Zoomade och lade filter, ökade skärpan och ramade in. Det var bäst utan ram. Ramen tog bort fokus. Jag vet dock inte vad fokus var. Det var så mycket att fokusera på. Lite som att vara på en okänd planet för första gången. Skrevor, dalar, diken, hål och färgskiftningar.

Jag önskade att alla fick lite andra ideal, men jag är inte så tuff som Fröken Friman. Hon hade säkert vågat instagramma sitt kön. Hon verkade ju samtida. Instagram ligger i tiden, så det vore väl ungefär samma sak som att öppna en handelsbod?

Jag tänkte i alla fall be er om en sak. Spegla er. Kom på ETT ord när ni skådar könet.

Kommentera gärna vad ert ord blev.

Det som först kom upp i mitt huvud var : ”Monsterjam”

Ordet får ersätta bilden då jag är för feg för att visa könet.

Jennie Wiberg blogg

20140113-103234.jpg

Jag är egentligen skitrik ju. Kom på det idag när jag såg min bilkaross på avstånd.

Jag äger massa järn och stål. En hel kaross. En jävla bil. Med lack och allt. ”Bilägare-Jennie Svensson”, tänkte jag när jag såg den och ville dra mig med båda händer längs med slagen på min pälskappa. Sådär förnöjt som man gjorde på Emils tid.

Sen gjorde det ingenting alls att Petra Tungården är i Las Vegas och alltid är så snygg.

Jag äger ändå en kaross.

Tolka konst akryl

20140111-141938.jpg

Här är ett verk som min gudson gjort.

”Man kan inbilla sig vadsomhelst när man tittar på den”

Jag är ju inbillningssjuk. Så jag inbillade mig att det är en tant som skrapar en trisslott i TV4 studion, samtidigt som det kokar över i Tommy Myllimäkis hörna. Då dör tanten helt sonika och sedan bryter Jan Scherman allt med time out gesten med händerna och sen inbillar jag mig inget mera.

Trettioårskris

Det är ingen pågående ständig kris. Men det krisar ibland. Eller liksom sätter in i livet vare sig man vill eller inte. Det är som att gå över ett stort jävla sund. Gibraltarsundet ungefär. Från Europa till Afrika jävligt snabbt.

Att bli en ”icke badande förälder” är en sådan kris. Gå omkring med upprullade mjukisbyxor längs poolkanten och vänta på eftermiddagskaffet istället för att vara i vattnet med en neonrosa trekantsbikini och rakat kön.

Vad händer härnäst? Blir man så rädd för vårtor att man också har med sig tofflor vid 40?

Så rädd för blodsockerfall att man tar med frukt vid 50?

Sen är det tjock hängande bullfitta med mjuk rak kissetofs och ond höftkula.

Den får man Ljung på graven.

20140104-150045.jpg