1990 – en dag som hände mig

Jag är sju år och på väg hem från skolan, det är vår. I ett av höghusen på Rymdtorget i Bergsjön står en krullhårig kvinna på balkongräcket. Hon har ett ljustblått nattlinne som pryder hennes överviktiga kropp. Varför står hon på åttonde våningen? Uppskattningsvis 50 meter upp? Snart ligger hon på mage framför mig. Jag ser en svart pöl breda ut sig kring hennes huvud och jag tänkte på Fru Petrell i Emil i Lönneberga: ni vet när hon fick blåbärssoppa på sig. Ambulansen är redan på plats, så jag går helt enkelt vidare hem. I hissen möter jag min granne Pirjo. Hon var vuxen men bodde ändå med sin mamma och pappa. Hon hade inga ögonbryn eller ögonfransar och på senare dar hade jag funnit att hon även saknade hår och att den kamelfärgade tofsen och täta luggen var en peruk. Pirjo sa aldrig något, men hon visste vem jag var. Hon hade alltid grön eyeliner på ögonlocken och ett porslinsblekt ansikte. Jag ser henne ibland än idag, hon har fortfarande ingen behåring i ansiktet. Hon har slutat känna igen mig, men jag tror hon minns mig om hon tänker på Meteorgatan 18. Det var en trång hiss. Max 200 kg, sex plastknappar som lyste när man tryckte in dem. En röd nödknapp och en gul signalknapp som någon smält med en tändare. I hissen var det tyst, men efter första våningen kramade jag spontant om Pirjos höfter. Hon omfamnade mig om armarna och bålen, och där stod vi. Till sjätte våningen var nådd. Där bodde bara jag. Jag klev ur hissen utan att vända mig om och jag hörde hur den var på väg ner till fyrans våning. Några gånger hade jag kikat ner i deras brevinkast för att få ett litet hum om hur det var därhemma. Det var alltid mörkt och knäpptyst. Som om ingen var där. Sedan kunde jag ändå se alla tre som bodde där komma ut ur trapphusdörren några minuter senare. Mamman hade alltid kjol, Pirjo också. Pappan hade attachéväska. De var fokuserade och sammanbitna. Mamma stod i hallen och mötte mig. Hon skulle nog tycka synd om mig, att jag hade sett någon kasta sig ut från sin balkong och landat framför mig. Hon säger att jag skall komma och sätta mig i soffan. Tv:n är på. Konstigt, Björne börjar inte ännu. Aktuellt extrasänder. Jag hör den obehagliga vinjettmusiken som likt Pavlovs hundar programmerat mig till eländeskänslor. Är det inte fartyg som brinner på havet, så är det Kuwait som exponeras. Men inte idag. Idag ser jag bilder på en skolklass jag känner igen, varvat med bilder på en totalmosad spårvagn. Ledsna barn och en reporters röst som berättar om Kometskolans klassresa som slutade tvärt på snabbspåret mellan Gamlestan och Drottningtorget. Mamma tar sedan den smala långa fjärrkontrollen med gummiknappar och stänger av tv:n. Det är sol och jag ser damm flyga omkring i vardagsrummet. Kan det verkligen vara bra att andas härinne, är det damm som blir kråkor i näsan som man sedan måste peta ut i skolan, helst under handfatet på toan? Skumt, vad kommer kråkor ifrån egentligen och varför säger vuxna att man skall snyta sig istället för att peta i näsan? Det går väl inte att snyta ut nåt som redan torkat och sitter fast. Ibland är vuxna allt bra dumma. Mamma lägger in sin mest dramatiska stämma och jag kan inte låta bli att höra någonslags behaglig ton i att få berätta en riktigt smarrig dramatisk händelse. Hon berättar att Leila, min tre år äldre kompis ligger på sjukhus och kanske inte kommer överleva. Hon var med på spårvagnen som mytiskt krockat. Hon ligger i respirator. Hennes ben är av och hon har splitter i ansiktet och ögonen. 

Annonser

Posted on 16 april, 2014, in Uncategorized. Bookmark the permalink. 1 kommentar.

  1. Riktigt bra skrivet! Mer!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: